TUSEN BITAR

(min novell, Tusen bitar. Allting är fiktivt.)

TUSEN BITAR

Oktober

Dagarna gick. Det kändes som om tiden svängde i sin takt, ena stunden går det hur snabbt som helst, helt plötsligt var det en vecka sedan. Sedan går tiden sekund för sekund och tillslut vet man när man ser på klockan att det har gått exakt fyra veckor sedan skolstarten. Fyra veckor sedan den stora lastbilen kom körandes på det jag höll mest kärt. Tre veckor sedan begravningen var. Tiden gick och saker och ting förändrades plågsamt långsamt. Tillslut behövde verkligheten påminna sig igen och det var dags för tandläkarbesök.

November

Varje gång jag går hem till Ingmar så bjuder han på sockerkaka och té. Det var faktiskt olika tésorter och ingredienser till sockerkaka som Ingmar hade köpt, när jag träffade honom. Han släpade på sina varor. Jag var på väg hem från tandläkaren, bussen var proppfull och det blev som en chock av syre när jag klev av bussen. Jag såg också Ingmar gå av. När han kommit över vägen och gått över till trottoaren gick hans påsar sönder.                                   

– Sablar!! Ingmar stod och viftade med händerna vid huvudet och suckade. Jag gick snabbt fram och började plocka upp varorna. Han tittade frågande på mig.

– Vad håller du på med?

 – Din påse gick sönder, jag tänkte att jag kunde hjälpa dig. Den korta, smala och bräckliga pensionären stirrar ner på mig där jag stod på mina knän.

– Hur ska jag kunna lita på dig? Hur vet jag att du inte tänker ta mina ägg och mitt Cheylonté och springa iväg?                                                                                                                      
Jag reste mig upp och räckte han äggen, som var lite kletiga, ett eller två hade säkert gått sönder. Jag log åt honom.

– Du får helt enkelt lita på mig.                                                       

– En spjuver liten flicka som du? Han tittade upp på mig. Jag stod upp nu och var trettiofem centimeter längre än han.                                                                                                         

– Jag dömer dig inte efter ditt utseende, då ska du inte döma mitt. Jag trodde jag skulle få mitt första gräl med en tjurig pensionär, men då kände jag inte Ingmar.                                    

– Hjälp mig då, mjölken måste in i kylskåpet!

Vi gick förbi korsningen till mitt hus och till vänster vid vägen till skogen, tills vi kom fram till Ingmars hus. När vi kom fram till ytterdörren kände jag tvekan komma. Jag har förvisso aldrig träffat den här mannen innan, borde man gå in? Ingmar öppnade dörren och gick in. När han märkte att jag stod still på andra sidan dörren vände han sig om och gav mig en frågande blick.                                                                                                                    

– Varför står du där för? Mitt kylskåp står inte på terrassen. Han fnissade åt sitt eget torra skämt.

Utsidan av huset var väldigt fint, lite engelsk stil på det lilla huset. När jag kom in såg det inte alls ut som man trodde. Ingmars hem innehöll mycket vitt, svart, grått, grönt och blått. Alla möbler var moderna och han hade stora fönster. Köket var hemtrevligt, han hade ett jättefint kylskåp fullt med bilder på. På köksbänken stod en grön laptop, en Apple. Jag hjälpte han att ställa in sina varor.                                                                                                                  

– Nej nej nej, téet ska inte stå i kylskåpet din toka, i téskafferiet! Han pekade upprepande på ett väldigt stort skåp. När jag öppnade den vita skåpluckan träffades jag av en våg av dofter, och tépåsar i alla möjliga färger med olika namn. Det blev en lång paus medans jag stirrade av förundran.                                                                                                                                 

– Du är ingen vanlig gammal gubbe va?                                                                                

– Nej. De flesta pensionärer stänger in sig med sina gamla möbler för att försöka bevara den gamla tiden, men det blir bara fult och allt annat än tidlöst. Det som däremot är tidlöst, är téblandningar. Tycker du om té?                                                                                             
Jag svarade ärligt.

– Jag har inte tänkt så mycket på saken, min familj dricker bara Earl Grey.                             

Ingmar suckade och viftade löst med handen mot mig.                                                       

– Earl Grey är värdelöst! Har ingen lärt dig någonting? Jag får lära dig om smaker och om téblandning som en vettig människa. Men först ska vi baka.                                                 

– Är du säker?                                                                                                                            

– Vad menar du om jag är säker? Har du någon annanstans att vara?                                                       

Vi hade inte ens bytt namn eller träffats innan, men det var som om det var helt naturligt, baka med en gammal man i hans kök fyllt med té och bilder och köksredskap och kokböcker på olika språk. Mitt i allt kaos hade jag hittat en fristad.

När jag kom hem var klockan sju på kvällen, men solen hade redan gått ner.                       

– Hej mamma, sade jag när jag öppnade dörren och steg in i hallen. Man kan se rakt in i vardagsrummet från hallen, där mamma satt och läste.                                                           

– Hej gumman. Vad sa tandläkaren?                                                                                       

– Allt var grönt.                                                                                                                          

– Var dina tänder gröna??                                                                                                      

– Nej nej, det var grönt, det var bra, ingenting dåligt.                                                                     

– Okej.

 Jag tog av mig ytterkläderna.

– Du har inte gått till graven på sista tiden? Sa mamma frågande. En stor sten föll i min mage. Jag hade inte ens tänkt på henne hela dagen.              

– Jag ska nog göra det i helgen.                                                                                             

– Okej. Det står mat på spisen.                                                                                                    

– Jag är ganska mätt.

Hon nickade till svar och försvann i sin bok igen. Min mamma jobbar som bokrecensent, så hon läser hela tiden. Sedan ett halvår tillbaka har det bara varit jag och mamma hemma, min storasyster Julia reste till England för att bo med sin pojkvän. Pappa var knappt hemma som det var, innan han åkte till Afrika för ett år sen för att jobba som forskare. Visst är det bra, men han hör aldrig av sig. Och så har vi graven. Som inte har förmågan att komma tillbaka. Julia och pappa kunde däremot komma tillbaka när de ville, men hade en bättre tid någon annanstans. Jag kände egentligen för att åka också, men jag ville inte lämna mamma. Så det är bara mamma hemma för att bry sig om min nya vän, men hon bryr sig inte. Jag gick upp till datorn och lade till Ingmar på Facebook.

December

Några timmar efter att jag hade vaknat ringde Ingmar och bad mig att gå ut och gå med honom. Han sade att han ville se det sista av hösten innan snön skulle börja falla. Vi hade setts dagen innan, men han hade tagit lång tid på sig att höra av sig. Först så trodde jag att han inte skulle höra av sig alls, så jag blev glad av att han ringde. Mamma var hemma som vanligt och brydde sig inte om vart jag skulle, som vanligt. Hon brydde sig inte längre om vart folk skulle, hon hade byggt en mur runt sig så att hon inte skulle känna sig ensam, en mur av böcker. Så klart hade jag inte sagt till henne att det är det jag tycker, hon får leva i sin egen värld. Men för en gångs skull så brydde jag mig inte om att mamma inte bryr sig, för efter en lång tid av ingenting ska jag äntligen få göra någonting efter att jag hoppade av gymnasiet.

Jag träffade Ingmar vid vägkorsningen som leder till skogspromenaden. Han hade sin gråa keps neddragen på huvudet och en korg på armen när jag såg han, där han stod och väntade på mig vid löven.                                                                                                                         

– Tog du med dig gångstavarna? log han.                                                                                 

– Ja, svarade jag.                                                                                                                          

– Bra! Då tar du korgen så tar jag stavarna.

Vi började marschera in på den lövförklädda skogen med nakna träd. Skogen luktade friskt och är inbjudande i sin tidighet, som om den väntat på oss. Ingmar gick försiktigt på och tittade runt bland träden, som om han såg gamla vänner.                                                               

– Det var länge sen jag var här. När det är kallt så får jag så lite entusiasm för skogen, så det blir lätt att jag struntar i att gå ut. Men det är roligare att gå med någon också.

 Ingmar log upp mot mig och jag kände mig tacksam. Vi hade båda på oss rikligt med kläder, det var kallt ute fastän solen sken. Efter en timma hade vi gått upp för en stor backe och hamnat högst upp på skogskullen, stoppet blev på en rastplats med vacker utsikt. Mossan gjorde en gräns mellan stenlandskapet och skogen. Man kunde se över hela Göteborg där uppifrån. Molnen hade lagt sig, och vi tog upp innehållet i Ingmars korg. Med sig hade han Rooibosté i en prickig termos, ostfrallor och mjuk pepparkaka som vi bakade igår. Vi satt och fikade i vår tystnad med naturen. Ingmar tittade på mig.                                                                           

– Det är meningslöst att gå ut och fika i skogen om man ska äta så fort som du unga dam, retades Ingmar med mig.

– Fika med tiden, inte mot den.                   

Hans ord var uppläxande, men han sade dem som visdomsord. Mina händer var kalla och jag värmde dem mot termosen. Ingmar tog av sig sina tjocka vantar och lade sina händer över mina. Hans händer var skrynkliga, det gjordes att de kändes lenare än unga händer. Vi behövde inte säga särskilt mycket till varandra. På något sätt var det inte obekvämt. Det är lugnt och mysigt att dela upplevelsen av att vara ute i decemberstämningen utan småprat för att försöka lära känna varandra. Ingmar sade till mig igår att småprat ska fördelas i småbitar, inte som en rannsakande intervju.                         

– Man kan lära känna någon utan att veta bakgrunden om vad till exempel vilken deras favoritmusik är, istället kan man vänta till stunden då man spelar den istället.                     

 De orden hade jag tänkt på mycket, och att jag alltid bara pratat på om mig själv och vice versa om den andre. Téet var fortfarande varmt, det smakade varmt. Under stadsutsikten var det ett hav av träd, formade som en halvmåne.                                                                         

– Vad tycker du är godast, pepparkakor eller lussebullar? Sade jag till Ingmar.

 Ingmars ansiktsuttryck avslöjade det intensiva funderandet. Det tog ett tag innan han svarade:

– Pepparkakor ger en stämning av givmildhet, men lussebullar ger en stämning av sena mörka nätter med röda dekorationer och glögg. Båda två går ihop med glögg och julmust, men den största skillnaden mellan lussebullar och pepparkakor är att pepparkakor är godare att köpa än att baka, och lussebullar är godare att baka än att köpa.

Han tog en paus för att tugga på sin kakbit.

– Men mjuk pepparkaka är inte riktigt en julkaka, det är mer en decemberkaka.

Han sa det samtidigt som han tittade drömskt på kakbiten han hade i sin hand.

Jag hade ingen tidsuppfattning alls, vi kunde ha suttit där i två timmar eller i tio, det enda jag visste var att det var underbart stillsamt och tyst. Solen började långsamt gå ner och himlen blev lite mörkare. Efter en stund hade mörkret stilla lagt sig mjukt över skogen. Jag tittade upp över utsikten och fäste blicken på himlen, där jag såg små snöflingor börja dansa ner. Det spreds ett stort leende på mina läppar, jag kunde känna att min själ sjöng. När jag tittade tillbaka på Ingmar såg jag att han också hade märkt snöfallet, hans blick var fäst i himlen. Han log och var tårögd. Ingmar hade inte sagt det, men det märktes över hela han att han älskade snöfall.

Januari

Vi var i Ingmars kök.                                                                                                                 

– Visa mig hur du gör en kopp té.                                                                                                

– Du får visa mig först.                                                                                                                

– Jag måste kunna rätta dina fel, eller hur? sade Ingmar med ett plurigt leende.

Det var dags för uppläxning. Framför mig fanns en vattenkokare, olika sorters té och téklämmor, två koppar, mjölk, socker, honung och citron på diskbänken. Bredvid diskbänken stod i mitten av köket en träbänk som var omringad av fyra röda kökspallar, två på var sida. De såg bekväma ut. Under träbänken stod det pennor, kokböcker och tallrikar bredvid skåpen under.   

Jag tog upp en burk med té och sniffade. Det luktade blommigt. Den andra luktade källare. Den tredje téet jag tog upp luktade kryddigt. Jag valde det första. Jag gjorde som jag trodde att man skulle göra och fyllde en téklämma och lade den i en kopp med hett vatten. Klämman öppnades och allt té föll ur i vattnet. Jag suckade och rörde om. Sedan var det Ingmars tur. Han tog också upp det blommiga téet och fyllde en klämma. Han kokade upp dubbelt så mycket vatten som jag. Precis när vattnet kokat upp hällde han vatten i koppen och slängde ut det. Sedan hällde han i vatten igen med klämman i den här gången. Han rörde om försiktigt med klämman.                                                                                                                     

– Smakerna kommer inte fortare bara för att man vevar som en orkan, retades han.

Han tog ur klämman och hällde på några enstaka droppar mjölk, framför han stod en vanlig kopp té, gjord perfekt.                                                                                                                                   

– Hur fick du téklämman att inte lämna något té? frågade jag förbryllat.                             

– Du gjorde ett avgörande misstag redan från början, du fyllde hela klämman till max med té. Té sväller i vatten till sin dubbla storlek förstår du, så den öppnar sig även om klämman är stark. Därför ska man bara ta en halv klämma. Kom ihåg att man aldrig kan använda en klämma med té två gånger, släng alltid téet.

– Och du hällde ut vattnet! Jag tänkte inte ge mig med hans tokerier.                                      

– Det är för att först värma upp koppen. Téet håller sig varmare lite längre då, jämför din kopp med min.

 Jag lade handen runtom min kopp och sedan hans. Mitt té var redan pissljummet medans Ingmars té var rikligt varmt.                                                                                                   

– Det här är ingen konst man måste bemästra, det hela handlar om hur mycket man vill ha en bra kopp té.                                                                                                                             

– Jag vill ha en bra kopp té ju, men jag lyckas inte.                                                                      

– Du var inställd på att misslyckas bara för att det var första gången. Du kommer klara det nästa gång, log Ingmar.                                                                                                          

– Men en kopp té spelar väl ändå inte så stor roll, det är bara en dryck det handlar om, eller hur? sade jag.     

Ingmar var tyst länge och tittade runt på grejerna. Solen strålade in i det ljusa köket.          

– Visst. Bara en dryck. Det märktes att han ljög.

Jag satte mig ner på en kökspall men reste mig snabbt upp igen.                                           

– Hur vet du så mycket om té?                                                                                                   

Ingmar satte händerna i bordet och lyfte sedan blicken till kylskåpet med alla bilderna på.

– Jag växte upp med min familj på ett téplantage i Indien och jag ägde en tébutik innan jag pensionerade mig. Det är svaret på din fråga. Vi måste plocka undan här nu.

Jag undrade hur han kände de människorna på kylskåpet, om han hade haft någon fru. Jag visste att det var onödigt att fråga, för jag skulle inte få något svar.

Februari

Jag och Ingmar hade inte setts på ett bra tag. Jag hade umgåtts med mina kompisar lite grann för att hålla dem kvar. Jag kommer ihåg Saras sura min när vi träffades på torget, jag frågade henne om jag kunde sova över.                                                                                                 

– Vill du inte att gubben ska följa med också? hade hon sagt.                                               

Alla mina vänner trodde att jag jämt var med Ingmar, att han var min lindring för graven och att jag hade struntat i deras stöd. De hade börjat känna vänskapen avta för mig. Egentligen så var jag ju inte med Ingmar så ofta, jag var mest hemma och gjorde ingenting. Jag bakade och läste och kollade på tv. Jag förstod själv inte hur jag kunde vara så passiv till det sociala när jag hatade att vara ensam, hur tomt huset kändes utan alla som brukade vara där, även om det för en stund kändes fyllt av karaktärer från alla serier och filmer.

Jag hade bestämt mig för att träffa Ingmar igen och göra någonting. När jag plingade på ropade han att det var öppet. Han satt i vardagsrummet och stickade. Jag lade märke till den stora bokhyllan bakom den svarta ryamattan, bokhyllan var randig och hyllplanen stod snett, som om de trotsade tyngdlagen. Ingmar satt i en stor lila fåtölj.                                            

– Hej lilla vän, det var några veckor sen sist.

Han sken upp bakom den jättelika lila stickningen. Stickningen och fåtöljen var i samma färg, om man tittade slött såg det ut som att det bara fanns ett vitt huvud, armar och fötter som svävade i fåtöljen.

– Var har du varit sen sist? frågade han.                                                                                                                      

– Jag har bara varit hemma, svarade jag.                                                                                      

– Och gjort vad?                                                                                                                       

Jag gick runt i rummet.

– Ingenting. Kollat på tv. Ätit. Sovit.                                                    

– Det låter som att du är deprimerad, det beteendet.                                                              

Jag hade aldrig tänkt på det på det viset. Ingmar hade gjort min tillvaro mycket bättre men med rädslan jag fick av någonting nytt försökte jag dra mig tillbaka till det normala. Jag satte mig ner i fåtöljen bredvid Ingmars.                                                                                         

– Ingmar, du har gjort mitt liv så annorlunda, men jag känner att jag borde veta vägen till lycka utan att vara med en lustig farbror.                                                                                        

– Du måste göra någonting nytt och glömma det förflutna, du måste sysselsätta dig! Gå och sök ett jobb, du måste växa upp, sade Ingmar utan att titta upp från stickningen, på samma sätt som mamma aldrig tittar upp från sina böcker.                                                                  

Jag var snabb på svar.

– Du då, du kommer ju bara ut när jag är med, annars så sitter du ju också bara här och gör ingenting, hur mycket nytt är det i ditt liv?           

Ingmar såg ut att ta lite illa upp, men han svarade inte, han satt tyst. Jag funderade på att säga förlåt, men vi satt där tysta medans Ingmar stickade.                                                              

Det plingade på dörren.                                                                                                               

– Förlåt, sade jag när han reste sig upp.                                                                                     

Han tittade åt sidan.

– Det är okej.                                                                                           

Jag satt kvar i vardagsrummet, jag hörde hur han öppnade dörren. Sedan var det helt tyst. Jag satt där i flera minuter och undrade vad det var som hade hänt, hade han gått? Jag gick till hallen och såg Ingmar stå och gapa. På andra sidan av dörren i den smala hallen stod en gammal man i Ingmars ålder. Han hade tårar i ögonen som började rinna nerför kinderna, de drogs upp av hans stora leende.                                                                                            

– Marion, viskade Ingmar fram.                                                                                                    

– Hi.

Jag ummade och gick därifrån, jag lämnade dem i hallen. Såklart tjuvlyssnade jag från vardagsrummet.                                                                                                                       

– Can I come in?

Jag hörde fotsteg och hur Ingmar försökte starta meningar men kom ingen vart. Jag höll på att explodera redan av frågor, även om lite hade hänt.                               

-Where have you been all these years, how did you find me, why are you here, wh... hörde jag Ingmar säga till Marion.                                                                                                   

-I’ve been working as a farmer in Ireland, until I…

Det var svårt att höra vad han sa, han pratade nära Ingmar med en ordentlig Irländsk engelska. Jag kunde inte klura ut hur de kände varandra, de pratade som om de var närmare än vänner men det var så förvirrande.               

Jag bestämde mig för att gå.                                                                                                      

När jag kom in i hallen stod de nära varandra och Marions hand var på Ingmar kind. De lade knappt märke till mig. Jag gick ut och steg på trottoaren och gick raka vägen till kyrkogården.

Det var kallt och träden hade inte fått nya löv än. Där stod graven, så tyst. Jag satte mig ner bredvid den. Vad fasen var det som just hade hänt?                                                                 
Jag kysste gravstenen. Jag gick runt och förstod ingenting, och bestämde mig snabbt för att gå tillbaka.                                                                                                                                            

När jag kommit fram satt Ingmar på den vackra träbänken utanför hans hus, han stirrade rakt ut i luften helt apatisk. Trädgården blommade vackert. Jag gick fram och satte mig bredvid Ingmar.                                                                                                                                     

– Du vet att du måste förklara, du kan inte... inte berätta för mig. Så gör inte en vän, lämnar allting osagt.

Jag fäste blicken på Ingmar.

– Hur känner du Marion?                                      

Ingmars blick flackade till ordentligt när jag sa hans namn. Han tog ett djupt andetag.             

– Jag växte upp på ett téplantage i Indien som jag hade sagt. Men min familj är från Sverige. Innan mig ville de göra något spännande och de reste till Indien. Sedan kom jag, men de bestämde sig för att stanna och hade kvar jobbet på plantaget. Det var underbart att växa upp där, jag lärde mig mycket. Med att bo i en svensk familj lärde jag mig många språk samtidigt som jag kunde svenska.                                                                                                            
När jag var en tonårspojke kom en ny familj dit, sonen i familjen var Marion. Vi och våra familjer blev snabbt vänner, vi kom alla varandra närmare när vi gemensamt flyttade till England efter att plantaget blivit rivet.                                                                             

 Ingmar flyttade sina fötter fram och tillbaka på marken.

– Mina föräldrar blev gamla och stängde in sig, Marions föräldrar klarade inte vintern. Så jag och Marion hade varandra. När vi blev äldre gick vi ut på pubar när vi hade råd. En kväll när vi var ute, ledde alkoholen till för mycket. Jag vågade visa vad jag egentligen kände, och till mitt förtjusande och till min förskräckning gjorde han det med. Vi hade alltid känt oss annorlunda från alla andra och nu visste vi varför. Vi visste att homosexuella var ordentligt förtryckta där vi bodde, så vi vågade inte erkänna, inte ens för varandra, men ändå när vi visste att vi var helt ensamma smög vi iväg.                                                                                                                                   

Jag var helt förstummad, Ingmar var röd i ansiktet av sitt avslöjande.                                     

– Hur blev det sen då?  

Jag använde min försiktigaste röst.                                                     

– Ja, Jag var rädd för verkligheten, jag ville bara iväg och jag ville inte erkänna. En kväll hade jag packat mina väskor och lämnade han. Inte bara Marion, utan hela min familj.

Ingmar tittade ner i marken och grät.

– Jag kunde bara komma in i Sverige och jag kunde fortfarande svenska så jag bosatte mig i Göteborg och fick jobb på ett Bageri. När jag hade tjänat ihop tillräckligt med pengar startade jag en egen tébutik. Jag ville tillbaka till tiden då jag inte visste vem jag var, så jag kunde gömma mig bakom téet. Jag har alltid trott att jag inte var fast i det förflutna, att jag moderniserat mig och inte blivit en konservativ gamling, men jag har gömt mig bakom téburkar och skafferier och vägrat att inse sanningen. Vad jag egentligen känner. Marion,

 Ingmar tog en paus för att andas lite mellan tårarna,

– Var minst lika envis om att dölja sanningen som mig.                                                                                                          

Jag lade armen om Ingmar.                                                                                                     

– Varför kom han till dig? frågade jag försiktigt.

Ingmar tog en paus för att hitta orden.        

– Han hade bott ett ensamt liv på Irland på sin bondgård, tills en dam hade blivit förtjust i honom. Han sade att hon hade försökt att förföra honom, han hade tvingat sig själv att försöka ge med. Han sade att det inte fungerade, att han istället hade börjat tänka mer och mer på mig. Han berättade för mig att samtidigt som jag hade packat ihop väskorna och åkt, hade han lämnat England. Tänk om vi hade vetat det. Det förändrade allt. Han berättade att han bestämde sig för att han inte klarade det längre och ville träffa mig igen. Att de gröna landskapen inte kunde mäta sig med mina ögon.                                                                  

Nu när han sade det märkte jag att hans ögon var riktigt intensivt gröna.

– Jag har varit en tjurig gammal gubbe tills du kom, det var som om du var min förberedelse.

Jag tittade på Ingmar.

– Du var ju min förberedelse också, du lärde mig att leva igen.                

– Hur menar du?                                                                                                                      

– Vi tar det sen, det är så mycket nu.

Jag kramade om honom.                                                   

Vi satt där ett tag och bara andades. Det var mycket för mig att ta in, så jag förstod inte ens hur Ingmar kunde ta itu med det. Vi hade ett sätt att få tiden att gå fort genom att bara vara varandras sällskap. Till slut insåg jag att Ingmar behövde gå in till Marion igen.                   

– Är han fortfarande där inne?

Ingmar nickade.

– Gå in. Lev.

Jag kom över igen senare. På kvällen då det blivit mörkt gick jag, Marion och Ingmar ut med nästan alla tépåsar i våra famnar och lade dem i en hög på marken. Vi hade även en burk tändvätska.                                                                                                                                  

– Té brinner inte förstår du, så det är nödvändigt, sa Ingmar.

Han hade staplat stenar i en ring och vi lade tépåsarna i ringen. Det brann långsamt och ett stort moln av rök bildade sig. Det luktade som en blandning av rökelse och tomtebloss. Ingmar och Marion stod hand i hand bredvid elden. Jag satte mig ner på marken och värmde händerna på deras förflutna, och visste att det fanns en ljusare framtid. Jag visste att jag nu kunde berätta för Ingmar om graven, att det var dags. Eftersom att han var homosexuell visste jag att han skulle ta det bra att det var min flickvän vi hade begravt för ett halvår sedan.