På senaste tiden har jag blivit påmind av mitt förflutna, mitt nuvarande och mitt framtida.
Jag brukade vara frisk.
Jag brukade också vara deprimerad, ångestfylld, mobbad, ingen självbild whatsoever etc. (och andra saker jag inte kan komma ihåg för jag har förträngt det för det gör för ont att tänka på det).
På den tiden så hade jag någonting som räddade mig; dansen.
OCH DET LÅTER SÅ JÄVLA CORNY.
Men det är det inte. Jag ska göra mitt bästa för att förklara.
Jag tror att man kan aldrig riktigt veta hur folk ser på en, men så här tror jag på ett ungefär att folk ser mig, första intryck, låt oss säga vid ett jam, battle kanske t o m; Tanig tjej. Inte så snygg. Feg. Knasig. Konstig. Stora tänder. Men sedan när de får se mer och mer av mig, får veta mer och mer vem jag är, när de ser mig dansa, tänker man kanske; hon är stark, riktigt jävla tuff, det skulle jag aldrig ha klarat av. Hon har balls.
För jag ställer mig på dansgolvet och ger allt, medans jag ser ut som jag gör och har en sjukdom som är varje dansares egna mardröm.
Det som gjorde att jag överlevde var dansen. På något vis var det så roligt att åka varje fredag till Dansforum och dansa till asbra musik och se mig själv bli bättre och bättre.
Sedan när jag började battla och gå på jams... Helt otroligt. Obeskrivligt.
Det är ett sånt rus.
Man står där, känner absolut ingen. Musiken är på. Man vill visa vad man går för. Ens hjärta slår snabbare än musiken. Man går igenom lite steg i huvudet. Man ser hur duktiga alla andra är. Man har lyckats räkna ut att snart är det ens tur. "Louise!" Då reser man sig upp, går kaxigt in och hela huvudet skriker "AAAAAH" och "NU ELLER ALDRIG! KÖRT HÅRT! THIS IS IIIIT!!!" Och man förlorar sig själv i musiken. Tänker på stegen, domarna, folket runt, musiken. Ett sånt rus. Folk börjar säga "eey, ooh, eey, ooh" och lyckan sprids, precis så mycket så att man förlorar sitt fokus men man vet att man har varit funky. Varför skulle folk annars börja göra så?
Det är så jävla gött att vara kaxig, och duktig och visa vad man går för. Hur länge man har jobbat så jävla hårt och man har vetskapen i bakhuvudet; om jag inte hade reumatism skulle det vara så sjukt lättare. Jag skulle vara bättre. Jag skulle kunna dansa oftare. Bli bättre, lära mig coolare moves.
Det krossar mig. Fullständigt.
Hur kan jag resa på mig då?
HUR, kan jag MÖJLIGEN, fortsätta?
När jag har ingen som helst aning om vad som kan hända.
Mitt knä kan poppa ur led på en danslektion.
Jag kan bli frisk.
Jag kan bryta benet.
Jag kan få mycket mer ont än vad jag har nu.
Det i tankarna, känns det skrämmande när ens fingrar svullnar upp oftare än vanligt och man måste intala sig själv att "det är för att temperaturen är runt nollstrecket och då är det värre" istället för att tänka "nu har jag blivit värre och medicinen tar inte längre och nu är det kört, knäna blir nästa offer och då blir det inget mer".
Känslan. När man känner sig duktig. När man känner att man ÄNTLIGEN passar in, en liten, liten gnutta. Fast ändå inte. Och folk ger en respekt för att man är duktig. Istället för att ge en tveksamma blickar och undra hur dåligt jag kommer prestera.
Jag måste vara funky. Det är i min själ nu, jag kommer aldrig att släppa det. Jag tänker inte lägga av med lockingen tills jag är så jävla grym att jag vinner en skitstor tävling. Då blir det en annan dans som hamnar i mitt öga. Folk inom streetdans-kretsen kommer att kunna mitt namn.
Och ändå har jag musiken. Musiken hör ihop med dansen. för när jag hör musik vill jag antingen dansa, sjunga eller oftast bådadera. Jag valde att gå på Rytmus för att jag dels älskade skolan, dels för att det inte hade varit så dumt med en potentiell musikkarriär och dels för att jag hade inget annat val.
Jag hatade alla andra skolor och mina knän (och hela min kropp för den delen) skulle inte klara av en dansskola.
Snälla fråga mig aldrig vad jag skule välja om jag var tvungen att antingen välja musiken eller dansen.
Det kommer jag aldrig att kunna svara på, för jag vet inte vad som händer i framtiden, för fan! Framtiden avgör precis allt!
För jag skulle kunna välja musiken. Säkrare för att reumatismen inte avgör så mycket där, kanske hur länge jag skulle kunna stå på scen.
Jag skulle kunna välja dansen. för det är det jag har velat göra hela tiden, det är något med funk som fångar hela min själ. Men jag har inte tillräckligt erfarenhet eller "swagger" och reumatismen är smärtsamt avgörande. Bokstavligt. Får jag ont i knät på en danslektion eller knät hoppar till konstigt eller nåt annat, måste jag ta det lugnt och sätta mig ner på golvet.
Varenda gång jag måste göra det så känns det som att min själ går sönder.
Varenda gång jag inte kan prestera dör jag inombords.
Många förstår inte hur det känns när man förlorar någonting man älskar. Älskar-älskar.
Ungefär såhär känns det;
Tänk på någon du älskar. Din pojkvän/flickvän, din pappa om han är en reko kille. Någon du verkligen älskar med hela ditt hjärta trots sina brister.
Tänk dig nu att du är påväg till att träffa den personen, men när du är framme är han inte där. Han har helt plötsligt skickats med militären till ett jättefarligt land. Du har ingen som helst aning när han/hon kommer hem. Du har ingen som helst aning om breven du skickar kommer fram. Eller om personen svarar på breven, men de kommer inte fram. Du kollar på nyheterna med hjärtat i halsgropen och undrar hur många som har dött idag.
Om du känner att det inte passade, tänk såhär då;
Personen du älskar har hamnat plötsligt i koma istället. Blev påkörd av en bil eller nåt, jag vet inte. Du vet inte när den personen ska vakna. eller om hon ens kommer att göra det.
Vilken än utav de två, du förlorar det du älskar mest av allting, det som håller dig levande, det som gjorde att du inte tog självmord utan att valde att du levde. Kärleken. som du nu förlorar, men det finns fortfarande hopp.
Hur tror du att det känns?
Jag tror att jag skulle kunna känna igen mig i det. Fan, det var ju jag som gjorde metaforerna!
Jag blir så arg på tillvaron ibland att jag skriker. Inombords, om folk är hemma. Jag skriker på mig själv, att KÄMPA!! FIIIGHT!! AAAAARRRGGGHHH!!!!! Slår på saker i min tillvaro. Välter saker. Hoppar och stampar så jag får ont i fötterna och sen upp i hela benen. Jag kan bli så arg, så besviken, så argt besviken. Och så sjukt jävla frustrerad. Varför, varföööör var det tvunget att vara jag? Jag som hade så mycket potential? Man ska låta sig själv vara sårbar ibland, men kan inte hela tiden sitta och säga varför. Istället får man kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Inte glömma av. Aldrig. Kämpa. Kämpa. Kämpa.
Jag kämpar för mitt liv för att jag har varit på botten och jag tänker TAMIGFAAAN aldrig vara där igen!!
När alla i min familj är sura så försöker jag att sprida lite glädje istället.
Mitt liv är inte perfekt, men jag har något att kämpa för. Även om jag förlorar det.
Så om ditt liv inte suger, du har inget att kämpa för för att ditt liv helt enkelt är så bra så att det är värt att leva för att DU FAKTISKT LEVER (!!)
När du kan ändra på din tillvaro, kämpa för den.
När du kan ändra på situationen, när du faktiskt har det jävligt bra, sluta klaga.
Kämpa för ditt liv, för det är allt du kommer att ha.
Sluta klaga när du har det bra. Sluta säga att du hatar ditt liv när någon annan skulle älska det så mycket så att personen skulle gå sönder av glädje.
Sluta säga att du hatar ditt liv när du kan göra någonting med det. Du har en välfungerande kropp och det finns personer som skulle göra vad som helst för att vara friska. Du har ett hem, en familj, en säng, du har kläder. Du har en dator. Du har vänner. Du har en framtid.
Ta din tid att lära känna dig själv och lär dig att KÄMPA för det du tror på.
Ett citat som suger för att det är så bittert och sant; What doesn't kill you makes you stronger.
Ett citat som kan peppa vem som helst, kan verka omöjligt men i slutändan stämmer; Allting är möjligt.
Ett citat som jag tycker är jättefint och försöker att tänka på ofta; Life is what you make it.
Ett citat av min sjukt inspirerande vän Mike Gamble; I do whatever I want Whenever I want to do it because I want to do it.
Avslutar med ett citat av min bästa vän till mig som jag tycker att alla ska ta åt sig ( i alla fall om du är en bra människa, aka ingen mördare eller våldtäktsman eller mobbare); Våras stolt, för du är så jävla fin.
Alla.
Klara, Färdiga.
LEEEEEEEEEEEEV!!!!!!!!!!!
För i helvete. Annars blir jag jävligt sur på dig. För du har potetial, du måste bara tro på dig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar