Kämpa för ditt liv, det är allt du kommer att ha

På senaste tiden har jag blivit påmind av mitt förflutna, mitt nuvarande och mitt framtida.
Jag brukade vara frisk.
Jag brukade också vara deprimerad, ångestfylld, mobbad, ingen självbild whatsoever etc. (och andra saker jag inte kan komma ihåg för jag har förträngt det för det gör för ont att tänka på det).
På den tiden så hade jag någonting som räddade mig; dansen.
OCH DET LÅTER SÅ JÄVLA CORNY.
Men det är det inte. Jag ska göra mitt bästa för att förklara.

Jag tror att man kan aldrig riktigt veta hur folk ser på en, men så här tror jag på ett ungefär att folk ser mig, första intryck, låt oss säga vid ett jam, battle kanske t o m; Tanig tjej. Inte så snygg. Feg. Knasig. Konstig. Stora tänder. Men sedan när de får se mer och mer av mig, får veta mer och mer vem jag är, när de ser mig dansa, tänker man kanske; hon är stark, riktigt jävla tuff, det skulle jag aldrig ha klarat av. Hon har balls.
För jag ställer mig på dansgolvet och ger allt, medans jag ser ut som jag gör och har en sjukdom som är varje dansares egna mardröm.
Det som gjorde att jag överlevde var dansen. På något vis var det så roligt att åka varje fredag till Dansforum och dansa till asbra musik och se mig själv bli bättre och bättre.
Sedan när jag började battla och gå på jams... Helt otroligt. Obeskrivligt.
Det är ett sånt rus.
Man står där, känner absolut ingen. Musiken är på. Man vill visa vad man går för. Ens hjärta slår snabbare än musiken. Man går igenom lite steg i huvudet. Man ser hur duktiga alla andra är. Man har lyckats räkna ut att snart är det ens tur. "Louise!" Då reser man sig upp, går kaxigt in och hela huvudet skriker "AAAAAH" och "NU ELLER ALDRIG! KÖRT HÅRT! THIS IS IIIIT!!!" Och man förlorar sig själv i musiken. Tänker på stegen, domarna, folket runt, musiken. Ett sånt rus. Folk börjar säga "eey, ooh, eey, ooh" och lyckan sprids, precis så mycket så att man förlorar sitt fokus men man vet att man har varit funky. Varför skulle folk annars börja göra så?

Det är så jävla gött att vara kaxig, och duktig och visa vad man går för. Hur länge man har jobbat så jävla hårt och man har vetskapen i bakhuvudet; om jag inte hade reumatism skulle det vara så sjukt lättare. Jag skulle vara bättre. Jag skulle kunna dansa oftare. Bli bättre, lära mig coolare moves.

Det krossar mig. Fullständigt.
Hur kan jag resa på mig då?
HUR, kan jag MÖJLIGEN, fortsätta?
När jag har ingen som helst aning om vad som kan hända.
Mitt knä kan poppa ur led på en danslektion.
Jag kan bli frisk.
Jag kan bryta benet.
Jag kan få mycket mer ont än vad jag har nu.
Det i tankarna, känns det skrämmande när ens fingrar svullnar upp oftare än vanligt och man måste intala sig själv att "det är för att temperaturen är runt nollstrecket och då är det värre" istället för att tänka "nu har jag blivit värre och medicinen tar inte längre och nu är det kört, knäna blir nästa offer och då blir det inget mer".

Känslan. När man känner sig duktig. När man känner att man ÄNTLIGEN passar in, en liten, liten gnutta. Fast ändå inte. Och folk ger en respekt för att man är duktig. Istället för att ge en tveksamma blickar och undra hur dåligt jag kommer prestera.
Jag måste vara funky. Det är i min själ nu, jag kommer aldrig att släppa det. Jag tänker inte lägga av med lockingen tills jag är så jävla grym att jag vinner en skitstor tävling. Då blir det en annan dans som hamnar i mitt öga. Folk inom streetdans-kretsen kommer att kunna mitt namn.

Och ändå har jag musiken. Musiken hör ihop med dansen. för när jag hör musik vill jag antingen dansa, sjunga eller oftast bådadera. Jag valde att gå på Rytmus för att jag dels älskade skolan, dels för att det inte hade varit så dumt med en potentiell musikkarriär och dels för att jag hade inget annat val.
Jag hatade alla andra skolor och mina knän (och hela min kropp för den delen) skulle inte klara av en dansskola.
Snälla fråga mig aldrig vad jag skule välja om jag var tvungen att antingen välja musiken eller dansen.
Det kommer jag aldrig att kunna svara på, för jag vet inte vad som händer i framtiden, för fan! Framtiden avgör precis allt!

För jag skulle kunna välja musiken. Säkrare för att reumatismen inte avgör så mycket där, kanske hur länge jag skulle kunna stå på scen.
Jag skulle kunna välja dansen. för det är det jag har velat göra hela tiden, det är något med funk som fångar hela min själ. Men jag har inte tillräckligt erfarenhet eller "swagger" och reumatismen är smärtsamt avgörande. Bokstavligt. Får jag ont i knät på en danslektion eller knät hoppar till konstigt eller nåt annat, måste jag ta det lugnt och sätta mig ner på golvet.
Varenda gång jag måste göra det så känns det som att min själ går sönder.
Varenda gång jag inte kan prestera dör jag inombords.

Många förstår inte hur det känns när man förlorar någonting man älskar. Älskar-älskar.
Ungefär såhär känns det;
Tänk på någon du älskar. Din pojkvän/flickvän, din pappa om han är en reko kille. Någon du verkligen älskar med hela ditt hjärta trots sina brister.
Tänk dig nu att du är påväg till att träffa den personen, men när du är framme är han inte där. Han har helt plötsligt skickats med militären till ett jättefarligt land. Du har ingen som helst aning när han/hon kommer hem. Du har ingen som helst aning om breven du skickar kommer fram. Eller om personen svarar på breven, men de kommer inte fram. Du kollar på nyheterna med hjärtat i halsgropen och undrar hur många som har dött idag.
Om du känner att det inte passade, tänk såhär då;
Personen du älskar har hamnat plötsligt i koma istället. Blev påkörd av en bil eller nåt, jag vet inte. Du vet inte när den personen ska vakna. eller om hon ens kommer att göra det.
Vilken än utav de två, du förlorar det du älskar mest av allting, det som håller dig levande, det som gjorde att du inte tog självmord utan att valde att du levde. Kärleken. som du nu förlorar, men det finns fortfarande hopp.
Hur tror du att det känns?
Jag tror att jag skulle kunna känna igen mig i det. Fan, det var ju jag som gjorde metaforerna!

Jag blir så arg på tillvaron ibland att jag skriker. Inombords, om folk är hemma. Jag skriker på mig själv, att KÄMPA!! FIIIGHT!! AAAAARRRGGGHHH!!!!! Slår på saker i min tillvaro. Välter saker. Hoppar och stampar så jag får ont i fötterna och sen upp i hela benen. Jag kan bli så arg, så besviken, så argt besviken. Och så sjukt jävla frustrerad. Varför, varföööör var det tvunget att vara jag? Jag som hade så mycket potential? Man ska låta sig själv vara sårbar ibland, men kan inte hela tiden sitta och säga varför. Istället får man kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Inte glömma av. Aldrig. Kämpa. Kämpa. Kämpa.
Jag kämpar för mitt liv för att jag har varit på botten och jag tänker TAMIGFAAAN aldrig vara där igen!!
När alla i min familj är sura så försöker jag att sprida lite glädje istället.
Mitt liv är inte perfekt, men jag har något att kämpa för. Även om jag förlorar det.

Så om ditt liv inte suger, du har inget att kämpa för för att ditt liv helt enkelt är så bra så att det är värt att leva för att DU FAKTISKT LEVER (!!)
När du kan ändra på din tillvaro, kämpa för den.
När du kan ändra på situationen, när du faktiskt har det jävligt bra, sluta klaga.
Kämpa för ditt liv, för det är allt du kommer att ha.
Sluta klaga när du har det bra. Sluta säga att du hatar ditt liv när någon annan skulle älska det så mycket så att personen skulle gå sönder av glädje.
Sluta säga att du hatar ditt liv när du kan göra någonting med det. Du har en välfungerande kropp och det finns personer som skulle göra vad som helst för att vara friska. Du har ett hem, en familj, en säng, du har kläder. Du har en dator. Du har vänner. Du har en framtid.
Ta din tid att lära känna dig själv och lär dig att KÄMPA för det du tror på.

Ett citat som suger för att det är så bittert och sant; What doesn't kill you makes you stronger.
Ett citat som kan peppa vem som helst, kan verka omöjligt men i slutändan stämmer; Allting är möjligt.
Ett citat som jag tycker är jättefint och försöker att tänka på ofta; Life is what you make it.
Ett citat av min sjukt inspirerande vän Mike Gamble; I do whatever I want Whenever I want to do it because I want to do it.
Avslutar med ett citat av min bästa vän till mig som jag tycker att alla ska ta åt sig ( i alla fall om du är en bra människa, aka ingen mördare eller våldtäktsman eller mobbare); Våras stolt, för du är så jävla fin.

Alla.
Klara, Färdiga.
LEEEEEEEEEEEEV!!!!!!!!!!!

För i helvete. Annars blir jag jävligt sur på dig. För du har potetial, du måste bara tro på dig själv.

2010 - ett händelserikt, förändrande, omtumlande och ännu ett år rikare.

"I can't believe a year has gone so fast."

Så börjar jag min låt som heter From Collins perspective, som jag lånat från min absoluta favoritfilm Rent (som i hyra, inte motsasten till smutsigt, tröghuvuden). Jag kommer ihåg mitt förra nyår, då jag vinkade iväg till 2009, lade nollorna i alla form bakom mig och sade hejdå till ett förjääääävligt år. 2009 var så fruktansvärt dåligt, så många dåliga saker som hände, och jag fick lägga det bakom mig. Jag kommer ihåg känslan av att 2010 var helt blankt, en nystart, då jag skulle nå slutet av tunneln och det skulle bli en förbättring. 2010... Det var ett bra år. Jag har så dåligt minne så det känns som om inget har hänt, men när jag tänker efter har enormt mycket hänt under 2010. Så många stora förändringar, så många bra saker.

2010 var året då:
Jag ÄNTLIGEN slutade grundskolan.
Jag blev totalförälskad i Berlin.
Jag blev frisk från mörka tankar.
Jag kom ut ur garderoben.
Jag gick min första pride parad.
Jag lärde mig ta sprutor på egenhand.
Jag var på Vintersol.
Jag klippte av mig det röda håret fyllt med pigment och cellgifter och skaffade enormt snyggt blont och kort hår.
Jag fick mitt första jobb.
Min första lön.
Min första dejt, om det räknades som det.
Jag började gymnasiet.
Fick massvis med nya vänner, kunskap, och självförtroende i mig själv.
Gjorde mitt första gig.
Jag gjorde en tryout till ett battle. I TOFFLOR.
Jag införskaffade min första Beatlesposter.
Och mycket mer jag har förträngt både olyckligtvis och lyckligtvis.

Man ska inte ångra sina val.
Jag väljer att se på mina dåliga val, för att sedan skita i dem. För man ska göra dåliga val.
Jag ser på mina brister och skiter i dem, för ingen är perfekt.
Jag ser på vad andra tycker om mig och sparar det som är bra, tittar på det som är dåligt och slänger det sen.
Det var såklart ett antal dåliga saker som hände under 2010, men det var så mycket fler bra saker som hände än dåliga, så jag kommer nog förtränga det dåliga och komma ihåg 2010 som ett händelserikt år. Det är nog det absolut bästa sättet för mig att beskriva 2010, händelserikt.
Det bästa med att byta år är att man kan se att man har vuxit så mycket, på bara ett år.

2011... Låter spännande. Jag hoppas att det ska hända massor med saker under 2011 och att det ska bli bättre än någonsin. 2010 var händelserikt, men också extremt omtumlande. 2011... ska jag göra som året blir. Hoppas tänker jag göra, men det jag definitivt kommer veta är att nästa december är jag ett år rikare.

Louise.

Likt reumatismen äter mina drömmar (dikt, icke-fiktiv)

Likt att jag räknar tabletterna
räknar jag pengarna
som betalar friheten.
Likt jag ligger på britsen
och ser sprutan
ser jag en injektion av hopp
hopp för stunden
att det ska bli bättre.
Likt folk kollar när jag går konstigt
och hur jag tar pensionärsplatserna på bussen
tittar jag på rättvisan
och ifrågasätter dens icke-existens.
Jag skulle kunna sätta en pistol mot huvudet
på alla läkare i världen
och beordra de att hitta
en permanent
fullständing
LÖSNING.
Reumatism.
Kära reumatism.
Även likt allt det
så kämpar jag.
STARKT.
En riktigt
jävla vacker dag
ska JAG
segra.
STORT.
In your face.

TUSEN BITAR

(min novell, Tusen bitar. Allting är fiktivt.)

TUSEN BITAR

Oktober

Dagarna gick. Det kändes som om tiden svängde i sin takt, ena stunden går det hur snabbt som helst, helt plötsligt var det en vecka sedan. Sedan går tiden sekund för sekund och tillslut vet man när man ser på klockan att det har gått exakt fyra veckor sedan skolstarten. Fyra veckor sedan den stora lastbilen kom körandes på det jag höll mest kärt. Tre veckor sedan begravningen var. Tiden gick och saker och ting förändrades plågsamt långsamt. Tillslut behövde verkligheten påminna sig igen och det var dags för tandläkarbesök.

November

Varje gång jag går hem till Ingmar så bjuder han på sockerkaka och té. Det var faktiskt olika tésorter och ingredienser till sockerkaka som Ingmar hade köpt, när jag träffade honom. Han släpade på sina varor. Jag var på väg hem från tandläkaren, bussen var proppfull och det blev som en chock av syre när jag klev av bussen. Jag såg också Ingmar gå av. När han kommit över vägen och gått över till trottoaren gick hans påsar sönder.                                   

– Sablar!! Ingmar stod och viftade med händerna vid huvudet och suckade. Jag gick snabbt fram och började plocka upp varorna. Han tittade frågande på mig.

– Vad håller du på med?

 – Din påse gick sönder, jag tänkte att jag kunde hjälpa dig. Den korta, smala och bräckliga pensionären stirrar ner på mig där jag stod på mina knän.

– Hur ska jag kunna lita på dig? Hur vet jag att du inte tänker ta mina ägg och mitt Cheylonté och springa iväg?                                                                                                                      
Jag reste mig upp och räckte han äggen, som var lite kletiga, ett eller två hade säkert gått sönder. Jag log åt honom.

– Du får helt enkelt lita på mig.                                                       

– En spjuver liten flicka som du? Han tittade upp på mig. Jag stod upp nu och var trettiofem centimeter längre än han.                                                                                                         

– Jag dömer dig inte efter ditt utseende, då ska du inte döma mitt. Jag trodde jag skulle få mitt första gräl med en tjurig pensionär, men då kände jag inte Ingmar.                                    

– Hjälp mig då, mjölken måste in i kylskåpet!

Vi gick förbi korsningen till mitt hus och till vänster vid vägen till skogen, tills vi kom fram till Ingmars hus. När vi kom fram till ytterdörren kände jag tvekan komma. Jag har förvisso aldrig träffat den här mannen innan, borde man gå in? Ingmar öppnade dörren och gick in. När han märkte att jag stod still på andra sidan dörren vände han sig om och gav mig en frågande blick.                                                                                                                    

– Varför står du där för? Mitt kylskåp står inte på terrassen. Han fnissade åt sitt eget torra skämt.

Utsidan av huset var väldigt fint, lite engelsk stil på det lilla huset. När jag kom in såg det inte alls ut som man trodde. Ingmars hem innehöll mycket vitt, svart, grått, grönt och blått. Alla möbler var moderna och han hade stora fönster. Köket var hemtrevligt, han hade ett jättefint kylskåp fullt med bilder på. På köksbänken stod en grön laptop, en Apple. Jag hjälpte han att ställa in sina varor.                                                                                                                  

– Nej nej nej, téet ska inte stå i kylskåpet din toka, i téskafferiet! Han pekade upprepande på ett väldigt stort skåp. När jag öppnade den vita skåpluckan träffades jag av en våg av dofter, och tépåsar i alla möjliga färger med olika namn. Det blev en lång paus medans jag stirrade av förundran.                                                                                                                                 

– Du är ingen vanlig gammal gubbe va?                                                                                

– Nej. De flesta pensionärer stänger in sig med sina gamla möbler för att försöka bevara den gamla tiden, men det blir bara fult och allt annat än tidlöst. Det som däremot är tidlöst, är téblandningar. Tycker du om té?                                                                                             
Jag svarade ärligt.

– Jag har inte tänkt så mycket på saken, min familj dricker bara Earl Grey.                             

Ingmar suckade och viftade löst med handen mot mig.                                                       

– Earl Grey är värdelöst! Har ingen lärt dig någonting? Jag får lära dig om smaker och om téblandning som en vettig människa. Men först ska vi baka.                                                 

– Är du säker?                                                                                                                            

– Vad menar du om jag är säker? Har du någon annanstans att vara?                                                       

Vi hade inte ens bytt namn eller träffats innan, men det var som om det var helt naturligt, baka med en gammal man i hans kök fyllt med té och bilder och köksredskap och kokböcker på olika språk. Mitt i allt kaos hade jag hittat en fristad.

När jag kom hem var klockan sju på kvällen, men solen hade redan gått ner.                       

– Hej mamma, sade jag när jag öppnade dörren och steg in i hallen. Man kan se rakt in i vardagsrummet från hallen, där mamma satt och läste.                                                           

– Hej gumman. Vad sa tandläkaren?                                                                                       

– Allt var grönt.                                                                                                                          

– Var dina tänder gröna??                                                                                                      

– Nej nej, det var grönt, det var bra, ingenting dåligt.                                                                     

– Okej.

 Jag tog av mig ytterkläderna.

– Du har inte gått till graven på sista tiden? Sa mamma frågande. En stor sten föll i min mage. Jag hade inte ens tänkt på henne hela dagen.              

– Jag ska nog göra det i helgen.                                                                                             

– Okej. Det står mat på spisen.                                                                                                    

– Jag är ganska mätt.

Hon nickade till svar och försvann i sin bok igen. Min mamma jobbar som bokrecensent, så hon läser hela tiden. Sedan ett halvår tillbaka har det bara varit jag och mamma hemma, min storasyster Julia reste till England för att bo med sin pojkvän. Pappa var knappt hemma som det var, innan han åkte till Afrika för ett år sen för att jobba som forskare. Visst är det bra, men han hör aldrig av sig. Och så har vi graven. Som inte har förmågan att komma tillbaka. Julia och pappa kunde däremot komma tillbaka när de ville, men hade en bättre tid någon annanstans. Jag kände egentligen för att åka också, men jag ville inte lämna mamma. Så det är bara mamma hemma för att bry sig om min nya vän, men hon bryr sig inte. Jag gick upp till datorn och lade till Ingmar på Facebook.

December

Några timmar efter att jag hade vaknat ringde Ingmar och bad mig att gå ut och gå med honom. Han sade att han ville se det sista av hösten innan snön skulle börja falla. Vi hade setts dagen innan, men han hade tagit lång tid på sig att höra av sig. Först så trodde jag att han inte skulle höra av sig alls, så jag blev glad av att han ringde. Mamma var hemma som vanligt och brydde sig inte om vart jag skulle, som vanligt. Hon brydde sig inte längre om vart folk skulle, hon hade byggt en mur runt sig så att hon inte skulle känna sig ensam, en mur av böcker. Så klart hade jag inte sagt till henne att det är det jag tycker, hon får leva i sin egen värld. Men för en gångs skull så brydde jag mig inte om att mamma inte bryr sig, för efter en lång tid av ingenting ska jag äntligen få göra någonting efter att jag hoppade av gymnasiet.

Jag träffade Ingmar vid vägkorsningen som leder till skogspromenaden. Han hade sin gråa keps neddragen på huvudet och en korg på armen när jag såg han, där han stod och väntade på mig vid löven.                                                                                                                         

– Tog du med dig gångstavarna? log han.                                                                                 

– Ja, svarade jag.                                                                                                                          

– Bra! Då tar du korgen så tar jag stavarna.

Vi började marschera in på den lövförklädda skogen med nakna träd. Skogen luktade friskt och är inbjudande i sin tidighet, som om den väntat på oss. Ingmar gick försiktigt på och tittade runt bland träden, som om han såg gamla vänner.                                                               

– Det var länge sen jag var här. När det är kallt så får jag så lite entusiasm för skogen, så det blir lätt att jag struntar i att gå ut. Men det är roligare att gå med någon också.

 Ingmar log upp mot mig och jag kände mig tacksam. Vi hade båda på oss rikligt med kläder, det var kallt ute fastän solen sken. Efter en timma hade vi gått upp för en stor backe och hamnat högst upp på skogskullen, stoppet blev på en rastplats med vacker utsikt. Mossan gjorde en gräns mellan stenlandskapet och skogen. Man kunde se över hela Göteborg där uppifrån. Molnen hade lagt sig, och vi tog upp innehållet i Ingmars korg. Med sig hade han Rooibosté i en prickig termos, ostfrallor och mjuk pepparkaka som vi bakade igår. Vi satt och fikade i vår tystnad med naturen. Ingmar tittade på mig.                                                                           

– Det är meningslöst att gå ut och fika i skogen om man ska äta så fort som du unga dam, retades Ingmar med mig.

– Fika med tiden, inte mot den.                   

Hans ord var uppläxande, men han sade dem som visdomsord. Mina händer var kalla och jag värmde dem mot termosen. Ingmar tog av sig sina tjocka vantar och lade sina händer över mina. Hans händer var skrynkliga, det gjordes att de kändes lenare än unga händer. Vi behövde inte säga särskilt mycket till varandra. På något sätt var det inte obekvämt. Det är lugnt och mysigt att dela upplevelsen av att vara ute i decemberstämningen utan småprat för att försöka lära känna varandra. Ingmar sade till mig igår att småprat ska fördelas i småbitar, inte som en rannsakande intervju.                         

– Man kan lära känna någon utan att veta bakgrunden om vad till exempel vilken deras favoritmusik är, istället kan man vänta till stunden då man spelar den istället.                     

 De orden hade jag tänkt på mycket, och att jag alltid bara pratat på om mig själv och vice versa om den andre. Téet var fortfarande varmt, det smakade varmt. Under stadsutsikten var det ett hav av träd, formade som en halvmåne.                                                                         

– Vad tycker du är godast, pepparkakor eller lussebullar? Sade jag till Ingmar.

 Ingmars ansiktsuttryck avslöjade det intensiva funderandet. Det tog ett tag innan han svarade:

– Pepparkakor ger en stämning av givmildhet, men lussebullar ger en stämning av sena mörka nätter med röda dekorationer och glögg. Båda två går ihop med glögg och julmust, men den största skillnaden mellan lussebullar och pepparkakor är att pepparkakor är godare att köpa än att baka, och lussebullar är godare att baka än att köpa.

Han tog en paus för att tugga på sin kakbit.

– Men mjuk pepparkaka är inte riktigt en julkaka, det är mer en decemberkaka.

Han sa det samtidigt som han tittade drömskt på kakbiten han hade i sin hand.

Jag hade ingen tidsuppfattning alls, vi kunde ha suttit där i två timmar eller i tio, det enda jag visste var att det var underbart stillsamt och tyst. Solen började långsamt gå ner och himlen blev lite mörkare. Efter en stund hade mörkret stilla lagt sig mjukt över skogen. Jag tittade upp över utsikten och fäste blicken på himlen, där jag såg små snöflingor börja dansa ner. Det spreds ett stort leende på mina läppar, jag kunde känna att min själ sjöng. När jag tittade tillbaka på Ingmar såg jag att han också hade märkt snöfallet, hans blick var fäst i himlen. Han log och var tårögd. Ingmar hade inte sagt det, men det märktes över hela han att han älskade snöfall.

Januari

Vi var i Ingmars kök.                                                                                                                 

– Visa mig hur du gör en kopp té.                                                                                                

– Du får visa mig först.                                                                                                                

– Jag måste kunna rätta dina fel, eller hur? sade Ingmar med ett plurigt leende.

Det var dags för uppläxning. Framför mig fanns en vattenkokare, olika sorters té och téklämmor, två koppar, mjölk, socker, honung och citron på diskbänken. Bredvid diskbänken stod i mitten av köket en träbänk som var omringad av fyra röda kökspallar, två på var sida. De såg bekväma ut. Under träbänken stod det pennor, kokböcker och tallrikar bredvid skåpen under.   

Jag tog upp en burk med té och sniffade. Det luktade blommigt. Den andra luktade källare. Den tredje téet jag tog upp luktade kryddigt. Jag valde det första. Jag gjorde som jag trodde att man skulle göra och fyllde en téklämma och lade den i en kopp med hett vatten. Klämman öppnades och allt té föll ur i vattnet. Jag suckade och rörde om. Sedan var det Ingmars tur. Han tog också upp det blommiga téet och fyllde en klämma. Han kokade upp dubbelt så mycket vatten som jag. Precis när vattnet kokat upp hällde han vatten i koppen och slängde ut det. Sedan hällde han i vatten igen med klämman i den här gången. Han rörde om försiktigt med klämman.                                                                                                                     

– Smakerna kommer inte fortare bara för att man vevar som en orkan, retades han.

Han tog ur klämman och hällde på några enstaka droppar mjölk, framför han stod en vanlig kopp té, gjord perfekt.                                                                                                                                   

– Hur fick du téklämman att inte lämna något té? frågade jag förbryllat.                             

– Du gjorde ett avgörande misstag redan från början, du fyllde hela klämman till max med té. Té sväller i vatten till sin dubbla storlek förstår du, så den öppnar sig även om klämman är stark. Därför ska man bara ta en halv klämma. Kom ihåg att man aldrig kan använda en klämma med té två gånger, släng alltid téet.

– Och du hällde ut vattnet! Jag tänkte inte ge mig med hans tokerier.                                      

– Det är för att först värma upp koppen. Téet håller sig varmare lite längre då, jämför din kopp med min.

 Jag lade handen runtom min kopp och sedan hans. Mitt té var redan pissljummet medans Ingmars té var rikligt varmt.                                                                                                   

– Det här är ingen konst man måste bemästra, det hela handlar om hur mycket man vill ha en bra kopp té.                                                                                                                             

– Jag vill ha en bra kopp té ju, men jag lyckas inte.                                                                      

– Du var inställd på att misslyckas bara för att det var första gången. Du kommer klara det nästa gång, log Ingmar.                                                                                                          

– Men en kopp té spelar väl ändå inte så stor roll, det är bara en dryck det handlar om, eller hur? sade jag.     

Ingmar var tyst länge och tittade runt på grejerna. Solen strålade in i det ljusa köket.          

– Visst. Bara en dryck. Det märktes att han ljög.

Jag satte mig ner på en kökspall men reste mig snabbt upp igen.                                           

– Hur vet du så mycket om té?                                                                                                   

Ingmar satte händerna i bordet och lyfte sedan blicken till kylskåpet med alla bilderna på.

– Jag växte upp med min familj på ett téplantage i Indien och jag ägde en tébutik innan jag pensionerade mig. Det är svaret på din fråga. Vi måste plocka undan här nu.

Jag undrade hur han kände de människorna på kylskåpet, om han hade haft någon fru. Jag visste att det var onödigt att fråga, för jag skulle inte få något svar.

Februari

Jag och Ingmar hade inte setts på ett bra tag. Jag hade umgåtts med mina kompisar lite grann för att hålla dem kvar. Jag kommer ihåg Saras sura min när vi träffades på torget, jag frågade henne om jag kunde sova över.                                                                                                 

– Vill du inte att gubben ska följa med också? hade hon sagt.                                               

Alla mina vänner trodde att jag jämt var med Ingmar, att han var min lindring för graven och att jag hade struntat i deras stöd. De hade börjat känna vänskapen avta för mig. Egentligen så var jag ju inte med Ingmar så ofta, jag var mest hemma och gjorde ingenting. Jag bakade och läste och kollade på tv. Jag förstod själv inte hur jag kunde vara så passiv till det sociala när jag hatade att vara ensam, hur tomt huset kändes utan alla som brukade vara där, även om det för en stund kändes fyllt av karaktärer från alla serier och filmer.

Jag hade bestämt mig för att träffa Ingmar igen och göra någonting. När jag plingade på ropade han att det var öppet. Han satt i vardagsrummet och stickade. Jag lade märke till den stora bokhyllan bakom den svarta ryamattan, bokhyllan var randig och hyllplanen stod snett, som om de trotsade tyngdlagen. Ingmar satt i en stor lila fåtölj.                                            

– Hej lilla vän, det var några veckor sen sist.

Han sken upp bakom den jättelika lila stickningen. Stickningen och fåtöljen var i samma färg, om man tittade slött såg det ut som att det bara fanns ett vitt huvud, armar och fötter som svävade i fåtöljen.

– Var har du varit sen sist? frågade han.                                                                                                                      

– Jag har bara varit hemma, svarade jag.                                                                                      

– Och gjort vad?                                                                                                                       

Jag gick runt i rummet.

– Ingenting. Kollat på tv. Ätit. Sovit.                                                    

– Det låter som att du är deprimerad, det beteendet.                                                              

Jag hade aldrig tänkt på det på det viset. Ingmar hade gjort min tillvaro mycket bättre men med rädslan jag fick av någonting nytt försökte jag dra mig tillbaka till det normala. Jag satte mig ner i fåtöljen bredvid Ingmars.                                                                                         

– Ingmar, du har gjort mitt liv så annorlunda, men jag känner att jag borde veta vägen till lycka utan att vara med en lustig farbror.                                                                                        

– Du måste göra någonting nytt och glömma det förflutna, du måste sysselsätta dig! Gå och sök ett jobb, du måste växa upp, sade Ingmar utan att titta upp från stickningen, på samma sätt som mamma aldrig tittar upp från sina böcker.                                                                  

Jag var snabb på svar.

– Du då, du kommer ju bara ut när jag är med, annars så sitter du ju också bara här och gör ingenting, hur mycket nytt är det i ditt liv?           

Ingmar såg ut att ta lite illa upp, men han svarade inte, han satt tyst. Jag funderade på att säga förlåt, men vi satt där tysta medans Ingmar stickade.                                                              

Det plingade på dörren.                                                                                                               

– Förlåt, sade jag när han reste sig upp.                                                                                     

Han tittade åt sidan.

– Det är okej.                                                                                           

Jag satt kvar i vardagsrummet, jag hörde hur han öppnade dörren. Sedan var det helt tyst. Jag satt där i flera minuter och undrade vad det var som hade hänt, hade han gått? Jag gick till hallen och såg Ingmar stå och gapa. På andra sidan av dörren i den smala hallen stod en gammal man i Ingmars ålder. Han hade tårar i ögonen som började rinna nerför kinderna, de drogs upp av hans stora leende.                                                                                            

– Marion, viskade Ingmar fram.                                                                                                    

– Hi.

Jag ummade och gick därifrån, jag lämnade dem i hallen. Såklart tjuvlyssnade jag från vardagsrummet.                                                                                                                       

– Can I come in?

Jag hörde fotsteg och hur Ingmar försökte starta meningar men kom ingen vart. Jag höll på att explodera redan av frågor, även om lite hade hänt.                               

-Where have you been all these years, how did you find me, why are you here, wh... hörde jag Ingmar säga till Marion.                                                                                                   

-I’ve been working as a farmer in Ireland, until I…

Det var svårt att höra vad han sa, han pratade nära Ingmar med en ordentlig Irländsk engelska. Jag kunde inte klura ut hur de kände varandra, de pratade som om de var närmare än vänner men det var så förvirrande.               

Jag bestämde mig för att gå.                                                                                                      

När jag kom in i hallen stod de nära varandra och Marions hand var på Ingmar kind. De lade knappt märke till mig. Jag gick ut och steg på trottoaren och gick raka vägen till kyrkogården.

Det var kallt och träden hade inte fått nya löv än. Där stod graven, så tyst. Jag satte mig ner bredvid den. Vad fasen var det som just hade hänt?                                                                 
Jag kysste gravstenen. Jag gick runt och förstod ingenting, och bestämde mig snabbt för att gå tillbaka.                                                                                                                                            

När jag kommit fram satt Ingmar på den vackra träbänken utanför hans hus, han stirrade rakt ut i luften helt apatisk. Trädgården blommade vackert. Jag gick fram och satte mig bredvid Ingmar.                                                                                                                                     

– Du vet att du måste förklara, du kan inte... inte berätta för mig. Så gör inte en vän, lämnar allting osagt.

Jag fäste blicken på Ingmar.

– Hur känner du Marion?                                      

Ingmars blick flackade till ordentligt när jag sa hans namn. Han tog ett djupt andetag.             

– Jag växte upp på ett téplantage i Indien som jag hade sagt. Men min familj är från Sverige. Innan mig ville de göra något spännande och de reste till Indien. Sedan kom jag, men de bestämde sig för att stanna och hade kvar jobbet på plantaget. Det var underbart att växa upp där, jag lärde mig mycket. Med att bo i en svensk familj lärde jag mig många språk samtidigt som jag kunde svenska.                                                                                                            
När jag var en tonårspojke kom en ny familj dit, sonen i familjen var Marion. Vi och våra familjer blev snabbt vänner, vi kom alla varandra närmare när vi gemensamt flyttade till England efter att plantaget blivit rivet.                                                                             

 Ingmar flyttade sina fötter fram och tillbaka på marken.

– Mina föräldrar blev gamla och stängde in sig, Marions föräldrar klarade inte vintern. Så jag och Marion hade varandra. När vi blev äldre gick vi ut på pubar när vi hade råd. En kväll när vi var ute, ledde alkoholen till för mycket. Jag vågade visa vad jag egentligen kände, och till mitt förtjusande och till min förskräckning gjorde han det med. Vi hade alltid känt oss annorlunda från alla andra och nu visste vi varför. Vi visste att homosexuella var ordentligt förtryckta där vi bodde, så vi vågade inte erkänna, inte ens för varandra, men ändå när vi visste att vi var helt ensamma smög vi iväg.                                                                                                                                   

Jag var helt förstummad, Ingmar var röd i ansiktet av sitt avslöjande.                                     

– Hur blev det sen då?  

Jag använde min försiktigaste röst.                                                     

– Ja, Jag var rädd för verkligheten, jag ville bara iväg och jag ville inte erkänna. En kväll hade jag packat mina väskor och lämnade han. Inte bara Marion, utan hela min familj.

Ingmar tittade ner i marken och grät.

– Jag kunde bara komma in i Sverige och jag kunde fortfarande svenska så jag bosatte mig i Göteborg och fick jobb på ett Bageri. När jag hade tjänat ihop tillräckligt med pengar startade jag en egen tébutik. Jag ville tillbaka till tiden då jag inte visste vem jag var, så jag kunde gömma mig bakom téet. Jag har alltid trott att jag inte var fast i det förflutna, att jag moderniserat mig och inte blivit en konservativ gamling, men jag har gömt mig bakom téburkar och skafferier och vägrat att inse sanningen. Vad jag egentligen känner. Marion,

 Ingmar tog en paus för att andas lite mellan tårarna,

– Var minst lika envis om att dölja sanningen som mig.                                                                                                          

Jag lade armen om Ingmar.                                                                                                     

– Varför kom han till dig? frågade jag försiktigt.

Ingmar tog en paus för att hitta orden.        

– Han hade bott ett ensamt liv på Irland på sin bondgård, tills en dam hade blivit förtjust i honom. Han sade att hon hade försökt att förföra honom, han hade tvingat sig själv att försöka ge med. Han sade att det inte fungerade, att han istället hade börjat tänka mer och mer på mig. Han berättade för mig att samtidigt som jag hade packat ihop väskorna och åkt, hade han lämnat England. Tänk om vi hade vetat det. Det förändrade allt. Han berättade att han bestämde sig för att han inte klarade det längre och ville träffa mig igen. Att de gröna landskapen inte kunde mäta sig med mina ögon.                                                                  

Nu när han sade det märkte jag att hans ögon var riktigt intensivt gröna.

– Jag har varit en tjurig gammal gubbe tills du kom, det var som om du var min förberedelse.

Jag tittade på Ingmar.

– Du var ju min förberedelse också, du lärde mig att leva igen.                

– Hur menar du?                                                                                                                      

– Vi tar det sen, det är så mycket nu.

Jag kramade om honom.                                                   

Vi satt där ett tag och bara andades. Det var mycket för mig att ta in, så jag förstod inte ens hur Ingmar kunde ta itu med det. Vi hade ett sätt att få tiden att gå fort genom att bara vara varandras sällskap. Till slut insåg jag att Ingmar behövde gå in till Marion igen.                   

– Är han fortfarande där inne?

Ingmar nickade.

– Gå in. Lev.

Jag kom över igen senare. På kvällen då det blivit mörkt gick jag, Marion och Ingmar ut med nästan alla tépåsar i våra famnar och lade dem i en hög på marken. Vi hade även en burk tändvätska.                                                                                                                                  

– Té brinner inte förstår du, så det är nödvändigt, sa Ingmar.

Han hade staplat stenar i en ring och vi lade tépåsarna i ringen. Det brann långsamt och ett stort moln av rök bildade sig. Det luktade som en blandning av rökelse och tomtebloss. Ingmar och Marion stod hand i hand bredvid elden. Jag satte mig ner på marken och värmde händerna på deras förflutna, och visste att det fanns en ljusare framtid. Jag visste att jag nu kunde berätta för Ingmar om graven, att det var dags. Eftersom att han var homosexuell visste jag att han skulle ta det bra att det var min flickvän vi hade begravt för ett halvår sedan.